Flyktvägar över Bottenhavet

Under 1900-talet har människor flyttat av olika orsaker till Sverige. Mellan tiden 1900–1950 var det rena rama flykter på grund av osäkra förhållanden. Efter 1950 emigrerade man för att söka arbete. Det första tidsintervallet var intressant, eftersom orsakerna till flykterna var väldigt olika. Den här artikeln handlar mest om dessa orsaker.


 

Innehåll

Flykt undan ryskt välde
Vapenvägrare
Skogsgardister
Ett öde för en skogsgardist
Tysklandsvänner

 

 

 

 

 


Flykt undan ryskt välde


Under första världskriget hotades unga män i Närpes att bli inkallade i rysk krigstjänst. Många finländare flydde hellre. Närpes var ju i detta hänseende lämpligt placerad med en lång kuststräcka. Och närpesborna var ju ett företagsamt släkte. Fiskarbefolkningen och båtägare kunde börja idka ”rederiverksamhet” och köra över villiga till friheten i Sverige.

Speciellt Karl Haglund från Norrnäs utmärkte sig som den största trafikanten. Han kallades av norrnäsborna för Riipelin och följaktligen kallades hans rutt för Riipelälinjen. Så småningom blev Riipelälinjen ett allmänt namn, ett begrepp för den tidens rederiverksamhet. Det uppstod Riipelälinjer i de flesta strandbyar.

Hur många unga män som de facto reste under denna tid över till Sverige vet ingen. Det var ju både olagligt och hemligt. Läs mera om detta från länken (soldaten) på sidan om 1800-talet!

 


Vapenvägrare


Då Vinterkriget startade 1939 ville inte alla gå ut i krig. Denna grupp kan närmast klassificeras som vapenvägrare och fredsvänner. De undvek att gå med i kriget mot Sovjet av både etiska och religiösa skäl. Många av denna grupp tillhörde Jehovas vittnen. De ville av princip inte ta till vapen och vägrade göra militärtjänst redan från krigets början. Några tillfångatogs med fängelsestraff som påföljd och andra försökte fly med fiskarbåtar till Sverige. Denna grupp var inte så stor.

 


Skogsgardister


En tredje grupp gjorde sitt inträde på den historiska scenen 1944. Det var vanliga finska soldater som var dödströtta på kriget och hade mer eller mindre gett upp hoppet på att Finland kunde räddas. Dessa soldater var ofta sådana som kom hem på permission och sedan helt enkelt lät bli att återvända till fronten. De steg på tåget i Finby, tog farväl av nära och kära och for med tåget till Karlå. Där steg de av och vandrade till något skogsområde för att gömma sig. De kallades av närpesborna för skogsgardister och av finska armen för desertörer. Ofta hade de någon som hjälpte dem med mat och dryck. De sov i jordkojor eller i avlägset belägna lador. Men de kunde komma tillbaka till sin hemgård då och då för att hämta mat. Vid ett fall i Bäckliden utvecklades ett system med signaler för att visa att fältet var fritt eller om fel personer var i närheten. Mamman hängde upp en handduk i ett visst fönster för att signalera fältet fritt. Då hade hon till ett visst ställe i uthuset burit ut mat, som kunde avhämtas.

Många av skogsgardisterna vistades i sina gömställen hela krigsåret 1944, för de flesta var flykten över Bottenhavet det bästa alternativet. Ibland köpte flyktingarna egen båt som de for med och ibland betalade de någon fiskare att komma och skjutsa dem. Ibland var det bara unga soldater, men förvånansvärt ofta for hela familjer. Till och med helt nyfödda barn kan hittas i passagerarförteckningarna. Matts Andersén har gjort efterforskningar och skrivit en bok ”Flykten västerut”.

Då man granskar de framförda siffrorna märker man en tydlig tendens.

Kustbyarna och -kommunerna har de högsta siffrorna. Flyktbenägenheten hade smittat av sig. Kustbyarna Norrnäs och Nämpnäs uppvisar en stor flyktbenägenhet. Måhända den gamla traditionen från Riipelälinjens tidevarv levde kvar i dessa byar.

Mats Andersén för fram följande statistik om flyktingarna från Närpes:


Ett öde för en skogsgardist

 


Hösten 1944 gjorde polisen ett tillslag mot skogsgardister som gömde sig på Storön i Pjelax. Fem skogsgardister hade gömt sig i en riskoja på ön. De väntade på en passlig båtlägenhet till Sverige. Tjugo män började finkamma ön. Skosgardisterna flydde, men under jakten av dem sköts den 20-årige Nils Sjöholm i ryggen. Han avled senare på krigssjukhuset i Kristinestad. Han fick ingen vård på sjukhuset och lämnades i praktiken för att dö. Människorna reagerade naturligtvis starkt på detta ”övervåld”, men polisen som sköt Nils friades av domstol i maj 1945.

Detta torde vara det enda polisingripande som ledde till dödsfall. Vanligtvis greps och förhördes skogsgardisterna endast av myndigheterna och skickades till arbetsläger. Efter vapenstilleståndet beviljades en allmän amnesti och alla hemförlovades.

 Tysklandsvänner


Genast efter vapenstilleståndet med Sovjet 1944 grundade Nazi-Tyskland en specialenhet med uppgift att förbereda Finland för aktivt motstånd mot en eventuell sovjetisk ockupation. Enheten kallades Sonderkommando Nord och leddes och finansierades av Tyskland. Den var landsomfattande, men verksamheten kom att ledas från stadshotellet i Kristinestad. De ledande männen bodde i hotellet 1944-45. Chef i Kristindstad var f.d. tidningsmannen Karl Jansson och som lokala kontaktpersoner fungerade Matts Cygnel och Åke Nordström. Inför verksamheten skapades två baser, Cygnels sommarvilla i Rangsby och hamnen i Blaxnäs. Till Blaxnäs skaffades även två snabbgående båtar, som sköttes av Georg Nordmyr och Gabriel Ljungars.  Sonderkommando Nord kom att ha stor betydelse för

  1. a) smugglande av tyskar och tysksinnade ut ur landet
  2. b) gömmande av vapen i Finland
  3. c) organiserande av operation Stella Polaris.

Denna högersinnade organisation övertog således fredsvännernas flyktvägar och –sätt. Paavo Salo i Kristinestad har gjort efterforskningar kring denna verksamhet, men inte heller han vill uppge något antal för flyktingarna. Åtminstone 150 desertörer från Lappland har skeppats ut från Blaxnäs. Andra grupper som rymde var ingermanländare, de som var rädda för påföljder p.g.a. kriget, vapengömmare och sist Sonderkommando Nords eget folk.

En flykt som ännu denna dag irriterar nämpnäsborna är berättelsen om en grupp tyskar. De kom till Nämpnäs i krigets slutskede och anställde Alexander Vestling för överfart till Sverige. Resan var naturligtvis hemlig och förblev sådan. Det är det sista som hörts om Vestling i Nämpnäs. Spekulationerna om hans öde tog naturligtvis fart. Det märkliga är att hans båt eller rester av den heller har dykt upp. Således torde det inte vara en olycka. Många tror att passagerarna gjorde sig av med Vestling och hans båt och försvann till Tyskland. Men detta är naturligtvis spekulationer, för ingen klarhet i Vestlings öde har dykt upp.

Flyktingarna under denna period använde sig inte bara av fiskarbåtar, utan även av tyska u-båtar och fartyg. Det blev för fiskarbefolkningen i Norrnäs, Rangsby och Blaxnäs en spännande tid. Man började få in rapporter om u-båtar som rörde sig ganska nära kusten. Det finns fyra säkra rapporter om u-båtobservationer, där båtarna har identifierats. Men väldigt många fler rapporter som är gjorda utan att man har lyckats identifiera båtarna. U-båtarna rörde sig mest i trakten av Blaxnäs. De både avlämnade och tog emot både material, vapen, pengar och folk med olika bakgrund och uppgifter.

Den största flykten över Bottenhavet skedde från Nämpnäs 23-24 september 1944 då operation Stella Polaris fick sin höjdpunkt. Kort kan man säga att Stella Polaris var en evakuering av hela den finska signalspaningen från Finlands territorium till Sverige under allra största hemlighet direkt efter att Finland ingått vapenstillestånd med Sovjet. Sjöbevakarna på Gåshällan fick veta att det var ”hälsovårdsartiklar” som skeppades ut med order om att hålla sig borta från fartygen. Som passagerare for även cirka 800 människor med till Sverige.

Efter krigsåren tog nog dessa flyktresor över till Sverige mer eller mindre slut. Visserligen for en del av kustbyarnas familjer utan pass och papper över till Sverige i slutet på 1940-talet. De var människor som sökte sig undan fattigdomen i Finland efter krigen. Sedan kommer ju emigrationsvågorna på 1960- och 1970-talen, men det är en annan historia.

Sidebar