Hälso- och sjukvård


Förr fanns endast kloka gubbar och gummor i Närpes som vårdade sjuklingar. Då närpesbor deltog i 30-åriga kriget på 1600-talet vårdades de av en fältskär. Hans arbetsuppgift bestod mest i att kapa av sårade ben och armar. Ett svårt sår ledde till infektion och till döden. Den första personen med sjukvårdsutbildning kom till Närpes på 1870-talet, då en ackuschörska började arbeta. Hon var barnmorska. I slutet av 1800-talet togs behovet av en kommunalläkare upp. Den första läkaren anställdes 1890. Han ville även ha ett sjukhus, men kommunalgubbarna sade stopp. Det var för dyrt – folk kunde vårdas hemma. Läkaren övertalade då sina grannar i Näsby att inhysa sjuklingar. Först 1908 färdigställdes ett sjukhus mitt i Näsby. Så inleddes den organiserade sjukvården i Närpes.


 

Innehåll

Kloka gubbar och kloka gummor
Barnafödande
Kommunalläkare
Sjukhuset i Näsby
Djursjukvård
Tandvård
Sjukhuset i Claresund
Hälsovårdscentralen

 

Kloka gubbar och kloka gummor


 

År 1552 kom den första ”läkaren” till Finland. Han hette Johan Messvess och verkade i Åbo. Hans titel var bardskärare och han ålades ”att åderlåta, färska sår att förbinda eller hår avskära”. Han var således även barberare. Han kallades fältskär då han arbetade som militärläkare. Närpes fick vänta till 1890 innan en läkare anställdes.

Under äldre tider tänkte man föga på sin hälsa. Blev man sjuk tog man också detta med lugn och lät sjukdomen sköta sig själv. Några huskurer, ofta mycket onaturliga och befängda, användes oftast. Ibland uppsökte man antingen en klok gubbe eller en klok gumma eller en trollkvinna för att rådfråga. Det var först under 1600-talet som läkartjänster inrättades i större städer.

I Närpes var det kloka gubbar och gummor som gällde. De hade sina sinekurer, av vilka den vanligaste var koppning. Man trodde att sjukdomen berodde på dåligt eller elakt blod. På 1700-talet ålades koppningen till ortens klockare. Eftersom koppningen var en blodig procedur, skedde den i bastun eller i en badstuga. Många misstänkte även trollkvinnor som syndabockar till sjukdomar. En mera trevlig sinekur skedde då en trollkvinna ”plåttrade i påtton”. Trollkvinnan läste hemlighetsfulla ord in i en brännvinsflaska och gav den sedan åt den sjuke. Brännvinet skulle drickas upp.

Man bör väl dock konstatera att inte ens de klokaste gubbarna och gummorna kunde hindra att människorna hade en ganska kort livslängd. Speciellt barndödligheten var onödigt stor. På 1700-talet dog vartannat barn under sitt första levnadsår. Då man ser på 1700- och 1800-talens statistik över dödsorsaker i Närpes, ser man att sjukdomarna lungsot, rödsot, tyfus, koppor och kikhosta var den vanligaste sjukdomarna med dödlig utgång.

 

 

Barnafödande


I äldre tider anlitade barnaföderskor särskilda kvinnor, som hade lärt sig hur ett barn skulle födas. Sådana jordegummor eller barnmorskor fanns i de flesta byar. Alla gånger lyckades det inte, det var många kvinnor som dog i barnsäng. Speciellt kyrkoherdarna i Närpes började föra fram ärendet att socknen borde bekosta utbildningen av en ackuschörska. Det var det gamla namnet på en barnmorska. Redan på 1700-talet fördes ärendet upp till sockenstämman. Gubbarna i stämman var inte villiga att bekosta en dylik utbildning åt en villig dam. Först på 1870-talet kom en utbildad ackuschörska till Närpes. Men gubbarna i sockenstämman betalade ingenting. Hon fick ta betalt av de födande kvinnorna. Hon fungerade också som vaccinatris. Först på 1880-talet började ackuschörskan få lön av socknen.

Kommunalläkare


 

Frågan om att bereda kommunens folk läkarhjälp kom upp i stämman i mitten på 1800-talet. Som vanligt då nya frågor väcktes, stannade det vid ett förslag som gubbarna inte ville bekosta. År 1881 kom frågan upp på nytt, men även det röstades ned. År 1883 kom förslaget om kommunalläkare upp igen. Nu vann det med en knapp majoritet. Efter en del besvär mot beslutet vann det laga kraft 1890 och Johan Mikael Pelkonen kunde anställas.

Följande personer har varit kommunalläkare och ledande läkare i Närpes:

Johan Mikael Pelkonen 1890-1907
Edvin Nylander 1903-1913
Gösta Jansson 1913-1914
Ola Lund (var mest tjänstledig) 1915-1919
Charles Rasmussen 1919-1937
Karl Johan Miemois 1937-1960
Melcher Johansson 1960-1972
Leif Groop 1972-1977
Björn Forsén 1977-2010
Tom Lövdahl 2010-2011
Gerd Kronlund 2011-

Sjukhuset i Näsby

Provincialläkaren (distriktsläkare) doktor J. Lybäck förslog år 1893 att enkla sjukstugor skulle anordnas inom kommunen. kommunalstämman fann förslaget onödigt, ”Enhvar finge i sina hem vårda sina sjuka”.

Doktor Pelkonen ordnade då på egen bekostnad en liten sjukstuga hos Vilhelmina Ivars i Näsby. Doktor Nylander förnyade förslaget om ett sjukhus till kommunal-stämman 1907. Nu tog byggandet av ett eget sjukhus i Närpes fart. Nylander uppgjorde planritningar och medel erhölls i form av lån och via insamlingar och talkoarbete. År 1908 kunde de första patienterna tas emot. I och med tuberkulosens starka utbredning förslog Nylander 1912 att en flygel för tuberkulospatienter borde byggas. Så beslöt också stämman. Men bygget fick mothugg i kommunen och några besvärade sig mot beslutet, varvid byggandet fördröjdes. Nylander flyttade från kommunen i protest. År 1914 var besvärsprocessen avklarad och den planerade flygeln för tuberkulospatienter kunde byggas. År 1925 flyttades patienterna till Högåsen i Kristinestad.

 

 

Djursjukvård

Vården av sjuka djur under äldre tider var på samma nivå som vården av människor.

Det var kloka gubbar som fått sina kunskaper av andra och genom försök och misstag lärde sig nytt.
Den första vetenskapligt utbildade veterinären kom till Närpes 1895. Han var en kort tid i Närpes.

År 1905 anställdes den första kommunala veterinären för Närpes, Övermark och Kaskö. Ett flertal innehavare hann arbeta i Närpes, innan Närpes fick Europas första kvinnliga veterinär på lönelistan. Hon hette Agnes Sjöberg och arbetade i Närpes mellan åren 1920 – 1923.

Sjöberg hade varit tvungen att utbilda sig i Mellaneuropa, eftersom hon inte antogs till Veterinärhögskolan i Finland. Hon var en pionjär för duktiga kvinnor, som slog sig fram i det på den tidens mansdominerade samhälle.

 

Tandvården

Tandvården var av gammalt obefintligt skött. Det fanns inget som kunde kallas tandvård. På 1930-talet öppnade tandläkare Siri Norrholm en privat tandvårdsklinik i Närpes. Hon stannade hela sitt yrkesverksamma liv i Närpes. Efter krigen började hon även sköta skolbarnens tänder. Tyvärr satte hon även tandläkarskräck i skolbarnen. Den tidens metoder var opedagogiska. Hon satte upp sin tandläkarmottagning framme i klassen där ”vården” ägde rum. Mjölktänder skramlade snart i koppen och eventuella hål borrades med en borr som fick sin kraft från en pedal som Siri Norrholm trampade. Alla kom i tur och ordning och alla grät i tur och ordning.

Sjukhuset i Claresund

Det blev så småningom klart att sjukhuset i Näsby var för litet och omodernt. Dr Rasmussen tog därför initiativ redan 1930 för att ett nytt sjukhus borde byggas.

Ett principbeslut om att bygga togs redan 1933. Anbud begärdes och de första offerterna förkastades såsom för dyra.

Innan fortsättning följde kom vinterkriget emellan. Efter krigen kom man igång igen och arkitekt valdes (Toivo Löyskä). Byggnadsarbetet anförtroddes åt byggmästare Elmar Gull. I november 1955 stod byggnaden färdig och sjukhuset togs i bruk.


Sjukhuset fungerade både som sjukhus och som kommunalhem, vilket var nytt i Finland. Det nya sjukhuset invigdes med pompa och ståt.

 

Det nya sjukhuset hade 36 platser till sitt förfogande. Sjukhuset hade 30 lasarettsplatser och 6 förlossningsplatser.

 

Kommunalhemmet hade 50 platser och 6 platser i sjukhuset var reserverade för sjuka åldringar.

 

Verksamheten i det nya sjukhuset växte med åren och en andra läkare kunde anställas.

Karl Miemois avgick med ålderns rätt 1960 och Melcher Johansson blev ny chefsläkare.

 

 

 

 

År 1969 ändrades hälso- och sjukvårdssituationen radikalt i Närpes genom bildande av ett kommunalförbund tillsammans med Kaskö stad och Övermark kommun. Korsnäs, Pörtom och Tjöck kommuner anslöt sig till kommunalförbundet 1970. Det nybildade kommunal-förbundet hade som mål att skapa en hälsocentral som förutsattes i en planerad ny folkhälsolag. Samtidigt pågick en kamp mellan Närpes och Kristinestad om ett planerat kretssjukhus. Den kampen förlorade Närpes.

 

Hälsovårdscentralen

En ny lag, den sk ”Folkhälsolagen” trädde i kraft 1972. Nu skulle de små lokala sjukhusen inte längre ha operations- och förlossningsavdelningar, utan sådana patienter skulle remitteras till antingen ett kretssjukhus eller ett centralsjukhus. I Närpes byggde Närpes kommun 1973 en ny fastighet för hälsovårdscentralens behov. I verksamheten skulle nu satsas mera på hälsovård och inte sjukvård. Nya vårdformer och undersökningar togs i bruk. Många protesterade högt över att BB och möjligheten till operationer togs bort.

Huvudingång till Närpes hälsovårdscentral

 

 

 

 

 

Administrativt ändrades förutsättningarna också. Kommunalförbundet som skapats 1970 behöll endast två ägare. Närpes och Kaskö kvarstod och bildade Närpes hälsovårdscentral r.f. Detta kommunalförbund verkade för hälso- och sjukvård i regionen ända fram till 2009 då Kaskö utgick ur den dåtida samkommunen. Närpes stad tog då ansvar över detta verksamhetsområde för Närpes del.

 

 

 

Sidebar