Jordbruk


Jordbruket på 1900-talet


Närpesborna var bönder till 90 % då Finland blev självständigt 1917. I Närpes var bönderna i majoritet fram till 1965. Man kan säga att först år 1965 blev antalet människor som arbetade inom industri och servicenäringar flera än jordbrukarna. Av gammalt var t.o.m. kyrkoherden jordbrukar


Innehåll

Mat
Ängar
Dikning
Teknisk utveckling
Traktorn


Mat


Vid sekelskiftet hade man fortfarande självhushållning. Den mat som man åt, skaffade man själv. Man odlade fortfarande i treskiftesodling – råg, korn och träda. Naturgödsel spreds vanligtvis under kornsådden.  Finland var trots allt inte självförsörjande på mat. Cirka hälften av den råg man åt var importerad från Ryssland.

Man odlade korn och råg och åt gröt och bröd

Viktiga var även kålrötter, rovor och potatis.

Korna gav ju också mjölk och ost. Ofta drack man surmjölk.

På matbordet fanns ibland fisk och kött.

Man odlade även hampa och lin för klädernas skull, samt höll får för ullens skull.

Redan på 1800-talet började man odla havre och på 1900-talet vete.

Grönsaker saknades nästan helt och hållet från matbordet. Man hade dålig kunskap om näringsinnehåll i olika maträtter. En viktig vara i självhushållningen var salt. Det behövdes mycket salt, eftersom insaltning av fisk och kött var det enda sättet för att uppbevara maten en längre tid. Rökt kött stod sig också en tid. Tunnor med insaltat fisk och kött fanns i antingen saltbodar eller i härbren.

 


Ängar


 

Ända fram till 1860-talet slog man med lie de växter som trivdes på de vattensjuka ängarna vid ån. Större delen av vår nuvarande åkermark i ådalen, var på denna tid i bruk som ängar. I juli varje år bärgade man det ”hö” som växte på ängarna. Med en stång mätte man upp de tegar som hörde till varje hemman. Sedan var det upp till bonden att se till att höet bärgades. Den vanligaste växten på ängarna var tuvtåteln, som dock plågades av en skadeinsekt. Det var ängsmasken, som kunde ge svåra missväxtår för bönderna.

I slutet på 1800-talet började man odla timotej till hö för kor och hästar. Bönderna brukade säga att ängsmasken var den bästa ”konsulenten” vid förnyandet av odlingsmetoderna.

 


Dikning


Röjningen av nya åkrar tog fart på 1800-talet. Det var främst mossar och ådalen som förvandlades till åkermark. Namnen på stora åkerarealer vittnar om åkrarnas ursprungliga naturliga tillstånd. Exempel på detta är Kallmossen och Pörtmossen.

För att odla upp en mosse gjorde man två saker. Först dikade man upp mossen med hjälp av mossknivar, gräfta och järnskodd skyffel. Sedan tände man eld på den litet torkade mossen. Den fick brinna hela sommaren. Processen kallades för kyttlandsbränning. Ibland klagade folk på att det luktade kyttlandsrök över hela bygden.

Under det andra året kunde man odla råg i den nedbrända mossen.

På fotot här bredvid syns mossknivar och gräftor. Dylika redskap tillverkade byns smed.

 

På 1900-talet började man även gräva täckdiken. Dessa var speciellt nyttiga på den vattensjuka marken i ådalen. De första täckdikena grävdes för hand.
Grävarna till vänster är Rafael och Henry Höglund.

 

Som täckdikningsrör användes risknippen eller borrade stockar. Rör av tegel kom senare på 1900-talet.

På 1950-talet togs grävmaskiner i bruk. År 1952 bildades ett bolag som tog namnet Närpes-Övermark maskin Ab. Det hade många aktieägare. Till direktör valdes Uno Hermans från Böle. Bolaget köpte en grävmaskin, det var en Åkerman 35-50. Här nedanför finns ett foto av denna maskin i jobb på Sjöslätten mellan Rangsby och Norrnäs. Kraften kom från en halvdieselmotor som hette Volvo-Hesselman.

 

 

Åkerman 35-50 var en föregångare till den traktordrivna Åkerman 200, som kallades Pikku-Jussi. Närpes-Övermark maskin Ab hann skaffa flera maskiner av de olika Åkerman-modellerna och även en Jakobstadstillverkad Alio. Denna maskin var inte så hållbar.

År 1957 startade en konkurrent i grävningsbranschen då Gustav Lassas och Max Nordin köpte grävmaskiner. Redan 1958 blev Gustav Lassas ensam i denna firma. Han har sedermera byggt upp företaget Oy Gustav Lassas Ab, som ännu är verksam i branschen. Närpes-Övermark maskin Ab gick i konkurs. Nuförtiden finns det många företagare i jordschaktningsbranschen. Grävmaskiner är så vanliga att de finns på mången bondgård.

 

 


Teknisk utveckling


På 1860-talet hade nya tekniska lösningar inom jordbruket kommit till. Moderniteterna infördes i Närpes i ganska snabb takt. I Övermark hade Tammerforsbon Frans Wilhelm Frenkell köpt Granfors bruk. Där fanns då en fajansfabrik, ett pappersbruk och ett stort jordbruk. Frenkell gjorde om jordbruket till ett modelljordbruk och introducerade moderna tekniska uppfinningar. De flesta av dagens jordbruksmaskiner har kommit till Närpes via Granfors bruk. Frenkell uppgjorde bl.a. en plan för täckdikning, som visserligen inte verkställdes, men tanken var väckt. Andra moderniteter som infördes var:

  • Jordbruksångmaskin – visades upp på Granfors bruk redan på 1860-talet, men blev vanlig i Närpes först vid sekelskiftet. Den kallades för en lokomobil och drog oftast tröskverk.

 

  • Tröskverk med hästvandring – en häst gick runt i en cirkel och gav kraft åt tröskverket på 1880-talet
  • Vändplogar – den skotska vändplogen ansågs vara bäst. Den var tung att dra och krävde två hästar. Andra plogar blev vanligare såsom Ultuma, Överum, Åbo och Oravais. De kunde dras av en häst.
  • Slåttermaskin 1875 – den kom först till Granfors, men K H Lassfolk i Yttermark köpte snabbt en åt sig själv.
  • Rullharv och hästräfsa 1880
  • Kultändare 1907 – den användes först i fiskebåtar, men kom i bruk på landbacken för att dra tröskverk. Det var en motor som med hjälp av en uppvärmd kula antände bränslet (petroleum).
  • Självbindare (J A Backlund)

På bilden här nedanför syns en självbindare som dras av en traktor. Fotografiet är från 1950-talet. En självbindare skar av säden och band ett snöre runt den avskurna säden till en kärv. Sädeskärvarna sattes sedan på torkning på åkern i skylar.

  • Skördetröska 1951 – den första skördetröskan köptes av Leo Mannberg från Gottböle.

 

 


Traktorn


Från början av 1900-talet introducerades traktorn i Finland. Dåtida tillverkare i Finland dök nog upp, men de rönte inga större framgångar. De första traktorerna var ofta för stora och tunga. Ångmaskiner byggdes nog till traktorer, dock utan större framgång. Ångkraften lämpade sig bäst som stillastående kraftgivare för tröskverk. De kallades lokomobiler. En annan variant var kultändare. De var också stora och dessutom fick man problem med kylningen av motorn vid traktordrift.

Kultändarna fungerade bäst i båtar och som tröskverk dragare.

Efter kriget startade staten upp ett stort metallföretag. Det hette Valmet. Det var ett mångbranschföretag med olika metallprodukter och vanligt folk förknippar Valmet med en liten traktor. De. syns på bilden här bredvid.

Den typ av traktor som närpesbor förknippar med de första traktorerna var en petroleumdriven traktor på järnhjul.  Se på traktorn som drar självbindaren här ovanför i texten. De kom i bruk på 1920- och 30-talen i Närpes. Många var av märkena John Deere eller Fordson. De hade ingen startmotor, utan de startades med ett drivhjul på sidan av motorn. Under 1940-talets krig stannade utvecklingen.

Efter krigen fanns det inte tillräckligt med valuta i landet och inte så många hade råd att köpa en traktor. På 1950-talet kortade många av en lastbil och gjorde motorn och hytten till en biltraktor. De gick bra på vägar och i torrt före, men blev det vått och lerigt före på åkrarna, var de ganska hjälplösa.

Till höger finns en bild av en biltraktor som tillverkades i NTM.

 

På 1950-talet rådde inte samma handelshinder för import av traktorer från öststaterna. Import från väst led av bristen på valuta. Därför blev den tjeckiska Zetorn av modellerna 25 A och 25 K väldigt populära i Finland och Närpes.

På 1960-talet tog mekaniseringen av jordbruket ordentlig fart. Handelshindren lindrades och ekonomin stärktes med följd att folk fick råd att köpa traktor. Valmet-fabriken kom ut med större traktorer än Valmet 20 och traktorer av märket Fordson Major blev vanliga på åkrarna.

På 2000-talet är det bara 4-hjulsdrivna traktorer som gäller. Gårdarna har blivit färre och större. Det verkar som om Närpes traditionella småbrukare kommer att försvinna. För att få jordbruket lönsamt krävs det att bonden har många hektar odlad jord eller stora växthusarealer.

 

 

Sidebar