Närpes och judeförföljelser


Närpes och judeförföljelser


De tyska nazisternas judeförföljelser under andra världskriget märktes även i Finland och Närpes. Från Finland utvisades åtta judar till Tyskland 1942. Högljudda protester mot detta kunde noteras och regeringen stoppade fortsatta utvisningar. Men kunde den lilla minoriteten judar lita på att denna praxis skulle hålla? Alla litade inte på detta. De försökte då fly till Sverige. En grupp reste via Närpes till det neutrala Sverige.


Innehåll

Allmänt om judar
Motståndare mot judeförföljelser
Aktiviteter i Närpes
Vart tog judarna vägen?
Skolbarn


Allmänt om judar


 

Finland var vid denna tid både andligen och materiellt beroende av Tyskland. Vi var en medkrigförande part på tyskarnas sida i andra världskriget. I Finland fanns bestämmelser om var judar kunde bo. I praktiken var det i de större städerna i södra Finland. Under kriget gjorde Tyskland flera påstötar om utlämnande av judar till Tyskland. Trots det var Finlands officiella politik att judarna var finska medborgare och de skulle vara i fred. Judiska män gjorde t.ex. sin militärtjänst såsom alla andra. Regeringen gjorde ingenting officiellt i detta ärende. Redan 1938 hade också flyktingar börjat komma till Finland från Europa, främst från Österrike. En av flyktingrutterna gick för övrigt med spritsmugglaren Algot Niskas snabba båt.

Under 1942 skärptes tonen mot judarna i Finland. Oron för att deporteringar skulle ske från Finland steg bland den judiska folkgruppen. Många av dem ansåg att det var bäst att fly till Sverige.

Orsaken till den judiska oron var de nazistiska sympatisörer som fanns i Finland. Skulle de kunna ändra förhållningen till judarna?  Två av dem hade centrala poster. Den ena var inrikesminister Toivo Horelli och den andra var chefen för statspolisen, Arno Anthoni. Hösten 1942 fattade inrikesminister Horelli och polischef Anthoni det grymma beslutet att deportera åtta judar till Tyskland. Senare har det kommit fram att de utvisade sköts redan i Tallinn.

 

 


Motståndare mot judeförföljelser


I SDP fanns en grupp riksdagsmän som agerade med en självpåtagen uppgift att hjälpa judarna i Finland, samt att hjälpa dem att fly till Sverige. De främsta aktörerna i denna grupp var Atos Wirtanen från Åland, Ragni Karlsson från Pargas och Sylvi-Kyllikki Kilpi från Helsingfors. De var högljudda motståndare i riksdagen till nazisternas behandling av judarna. Då Horellis och Anthonis utvisning av judar blev offentlig, växte motståndet mot dylika åtgärder. I statsledningen uttalade sig nu general Gustav Mannerheim och SDP-ministrarna Väinö Tanner och Karl August Fagerholm mot judeutvisningar. De tog också slut. Den socialdemokratiska gruppen arbetade nu för högtryck med att utverka tillstånd av statliga myndigheter för resa till Sverige, men det gick väldigt långsamt.

 


Aktiviteter i Närpes


De judiska flyktvägarna hade sommaren 1942 hittat en möjlighet att resa via Närpes.

En judisk grupp på cirka 100 flyktingar kom sensommaren 1942 till Närpes. De kom med tåg till Närpes, men vågade inte åka ända in till järnvägsstationen i Finby.

 

De steg av vid haltpunkten i östra Närpes i Karlå och fick övernatta hos riksdagsman Karl Johan Wenman. Wenman var partikamrat med Atos & co i riksdagen.

K.J. Wenmans son Egil var vid denna tid 8 år och har ganska klara minnen av dessa ”gäster”.

Vid en intervju med honom berättar han följande:

”Jag tyckte att det var märkligt att de inte for med tåget till Finby. Det kom cirka 100 judar till oss och de sov överallt – på vinden, i rian och i nötsporten. De drack upp all mjölk (fastän vi hade 8 mjölkkor), men å andra sidan fick jag smaka på färska jordgubbar som de hade med sig. Något så gott hade Egil aldrig tidigare ätit. Han minns även att en av dem var väldigt skicklig på att trolla med kort. Egil fick välja ett kort, sedan kastade trollkarlen upp korten i luften och tog lyra på ett kort. Det var Egils utvalda kort! Egil kommer även ihåg att några talade svenska, men att de flesta enbart talade tyska.”

 

Vart tog judarna vägen?


Den här berättelsen handlar om en ond tid där människorna levde i stor osäkerhet om framtiden. Aktivister för denna verksamhet var den omstridde fredsvännen, kyrkoherden Edvin Stenwall (SFP). Andra var riksdagsmannen Karl Johan Wenman och bonden Alfred Åström från Finby. Det fanns säkert andra också, med dessa tre kommer Egil ihåg. De stod för de lokala arrangemangen för dessa flyktvägar genom Närpes. En fråga har blivit obesvarad. Vart de sedan tog vägen från Karlå? Egil trodde att de for till Nämpnäs. ”Det kom i alla fall lastbilar under den andra dagen och for iväg med dem.” Här ser det ut som om Egil har fel uppgifter. Trots intensiva efterforskningar bland nämpnäsbor, är det ingen som har något minne av någon transport av judar till Sverige vid denna tid. De torde ha farit till någon annan strandby för överfarten till Sverige. I Närpes känner ingen till detta. Efter att ha tagit del av dessa vittnesmål, väcks egentligen en ny fråga. Varför har ingen talat om detta förr? Kanske folk var väldigt tysta om detta när det begav sig. Det var ju olagligt att hjälpa andra att resa utomlands utan tillstånd. Man tystade ned denna civila olydnad för man visste ju inte hur situationen skulle utveckla sig. Och så ville man skydda judarna från repressalier. Så tystnaden bara fortsatte.

Senare (1943-44) kom andra grupper av judar till Österbotten. De tillbringade en tid i det lugna landskapet innan utresetillstånd kunde fås. I Svante Lundgrens bok ”I hjältens tid” finns ett omnämnande av detta: ”Innan flyktingarna kunde ta sig till grannlandet tillbringade de flesta av dem en tid i svenska Österbotten – i människovärdiga bostäder och omgivna av en vänligt inställd och förstående befolkning.”

Senare (1943-44) kom andra grupper av judar till Österbotten. De tillbringade en tid i det lugna landskapet innan utresetillstånd kunde fås. I Svante Lundgrens bok ”I hjältens tid” finns ett omnämnande av detta: ”Innan flyktingarna kunde ta sig till grannlandet tillbringade de flesta av dem en tid i svenska Österbotten – i människovärdiga bostäder och omgivna av en vänligt inställd och förstående befolkning.”

Skolbarn


 

En tredje grupp av flyktingar kom även till Närpes. Det var barn som gick i folkskola i Närpes. Denna verksamhet sköttes troligtvis av lärare Runar Långbacka. De var ganska många och inackorderades en tid hos familjer

i Närpes. Det vittnar om den oro som många judar kände i södra Finland. De gick i folkskolan i väntan på att föräldrarna skulle få tillstånd att lämna landet. Det finns många närpesbor som har vittnat om judiska klasskamrater vintern 1943-44. De vittnar också om att de judiska klasskamraterna ”bara försvann” från skolan. Föräldrarna hade då fått utresetillstånd.

 

Sidebar