Politik


Politik på 1920 – 1930-talen


Då Finland blev självständigt 1917 fanns det en på den tiden modern samhällsuppbyggnad. Socknarna bytte namn 1866 till kommuner och administrationen reformerades. Dessutom infördes allmän och lika rösträtt 1906. Finland hade då Europas modernaste lokala styre.

I Närpes (och Pörtom och Övermark) dominerade ett parti (SFP). I de första valen på 1920-talet hade Svenska Folkpartiet nästan 100 % av rösterna i varje val och fick flera riksdagsmän invalda. Inbördeskriget 1918 splittrade SFP i två grupper – Allmogeförbundet och Bondeförbundet. Dessutom svepte Lapporörelsen över bygden 1929–1932. Socialdemokraterna fick en socialdemokratisk riksdagsman från Närpes 1933, trots att inget parti fanns. Karl Johan Wenman invaldes och satt i riksdagen till 1945.


Innehåll

Allmogeförbundet – Bondeförbundet
Lapporörelsen
Kyrkoherdeval
Vänstern


Allmogeförbundet-Bondeförbundet


 

I Närpes var SFP det dominerande partiet. Riksdagsmän var periodvis Oskar Nix (9 år), August Tåg (9 år), Oskar Jeppson (3 år) och Josef Mangs (6 år). I kommunfullmäktige hade SFP nästan alla ledamöter. SFP splittrades efter inbördeskriget upp i två grupper.

Den ena gruppen kallades Allmogeförbundet och den andra Bondeförbundet. Allmogeförbundet var mera liberalt och kallade sig för småfolkets parti. De mest tongivande politikerna i Allmogeförbundet var folkskollärarna K V Åkerblom och Albert Brommels. I tal och skrift var Albert Brommels den mest tongivande. Han hade liberala idéer och räknade sig till SFP:s vänsterfalang.

Bondeförbundet var mera konservativt och högerinriktat. Det hade mest stöd hos de stora jordägarna och var förankrat i de ledande krafterna i skyddskårerna. Betydelsen av landets försvar betonades. De hade inte så stor förståelse för liberala idéer och misstrodde dem som ville behandla de röda milt. De röda revolutionärerna skulle straffas.

 


Lapporörelsen


FI Europa framträdde fascister i Italien och nazister i Tyskland. Finland gick inte fri från dessa högerradikala rörelser. År 1929 genomförde arbetarrörelsen flera strejker i landet, dock inte i Närpes. På högerkanten ansåg många att nu gick det för långt. Ett revolutionsförsök hade ju stoppats 1918.

I Österbotten startade en högerinriktad rörelse med stark antikommunistisk agenda. Eftersom den startade i Lappo, fick rörelsen namnet Lapporörelsen. Deras ledare var Vihtori Kosola. Lapporörelsen tog sig politiskt utrymme 1929 – 1932 och drev frågan om att förbjuda all kommunistisk verksamhet. Kommunismen förbjöds 1930. Men Lapporörelsen använde sig av flera odemokratiska och olagliga aktiviteter, vilket gjorde folk misstänksamma mot dem. De ”skjutsade” demokratins anhängare till ryska gränsen och brände arbetarhus.


Kyrkoherdeval


Bondeförbundet hade större förståelse för Lapporörelsens idéer än det fredsvänliga Allmogeförbundet. Bondeförbundet ville inte godkänna någon form av försoningspolitik gentemot de röda. I Närpes kulminerade konflikten mellan SFP:s två grupper vid ett kyrkoherdeval.
Närpes hade fått en fredsvänlig kaplan (Edvin Stenwall) från Pargas på 1920-talet. Han hade grundat en fredsförening och gav ut en tidning, Frid på jorden. Han blev ett rött skynke för de försvarsvänliga skyddskårerna och Bondeförbundet. Lapporörelsens män besökte Stenwalls hem i Finby några gånger för att ”skjutsa” honom. En gång räddade han sig genom att hoppa ut genom ett fönster och fly till en granne.

Toppen på konflikten nåddes 1938 då Närpes skulle välja kyrkoherde. Edvin Stenwall blev allmogeförbundets representant och Eugène Nyman Bondeförbundets. Striden mellan deras anhängare blev hård och väckte intresse över hela Finland. Valet hölls 20–21 mars genom val i kyrkan. Den 22 mars var rösterna räknade och Stenwall fick 4016 röster och Nyman 3544. Efter en lång besvärskarusell kunde Stenwall ta emot kyrkoherdetjänsten 1943.

Vänstern


Arbetarrörelser fanns egentligen inte i Närpes förrän 1920-talet. Nästan alla var ju bönder i Närpes. Socialistiska idéer vann insteg även i Närpes då Amerika-emigranter återvände på 1920-talet. I kommunalvalen erhöll socialdemokraterna cirka 3 % av rösterna.

August Snickars och Karl Johan Wenman var de som samlade mest förtroendeuppdrag i kommunen. Då Wenman skulle ställas upp i riksdagsvalet 1933, var han nominerad av Kaskö svenska arbetarförening. Först 1937 fick Närpes en egen arbetarförening. Efter fortsättningskriget splittrades vänstern upp i två partier, socialdemokraterna (SDP) och folkdemokraterna (DFFF).

 

 

 

Sidebar