Skogen


Skogsbruk


Av gammalt ansågs skogen vara allmänning och alla mantalsägare kunde ta vad de ville från skogen. Detta ledde till missbruk och missämja. På 1700-talet delades skogen upp i skiften mellan mantalsägarna. Det privata skogsägandet inleddes. Redan på 1800-talet började man tala om skogsvård och värnande om skogen. På 1900-talet ökade skogsvården och skogen utvecklades till den viktigaste resursen för Finlands industri.


Innehåll

Skogen förr
Skogsvård
Propps- och stockhantering
Skogsdikning och skogsvägar
Moderna maskiner
Ej utförd nyskiftning

 

Skogen förr


 

Av gammalt kallade man skogen för bondens sparbössa. Närpesslätten har alltid haft en inramning av skog. Skogsarealen är tre gånger så stor som åkerarealen. Före 1700-talet var skogen allmänning och mantalsägarna utnyttjade skogens resurser litet hur som helst. Man högg byggnadsvirke och ved så nära byn som möjligt. Virke till båtar och snickeriprodukter togs helst av gamla träd, som var hållbarare.

För att få törved till tjärbränningen var man tvungen att söka upp ung tallskog. De halvvuxna tallarna barkades delvis under tre år. De producerade då kåda som i tjärdalen gav bra med
tjära vid bränningen i dalen. Tjäran var en viktig exportvara, men den brukades också på egna träredskap och båtar.

En annan viktig exportvara var björknäver. Vid midsommartid revs nävret av björkarna och skeppades i flak till Stockholm som takmaterial. Med så här många produkter som kunde tas från skogen, var det inte förvånande att rovdrift var ett vanligt fenomen under äldre tider. Det blev litet bättre på 1700-talet då skogsarealerna  ppdelades mellan bönderna. Skogen blev privatägd. En viss rovdrift fortsatte ändå.

Man kunde kalhugga ett skifte utan att lämna kvar fröträd på skiftet. Fäbodshållningen ute i skogarna tärde också på tillväxten av träd. Korna åt gärna upp de små plantorna ute i skogen. Betrakta fotot här ovanför, här syns hur korna har ätit rent bland vegetationen under träden.


Skogsvård


Yxa, såg och kunskap ansågs vara av vikt i skogsbruket. Det  räckte ända fram till 1900-talet innan ett större intresse för skogsvård väcktes. Närpesbönderna började intressera sig för skogsvård bland de första i landet. Man bildade en skogsvårdsförening 1916.  En skogstekniker anställdes samtidigt, han torde vara den första i landet.

Anställningen blev inte långvarig, på 1930-talet blev det vanligt att ha t.o.m.
flera skogstekniker på lönelistan. De hjälpte skogsägarna med vården av skogarna och vid försäljningen av virket. Tillväxten av skog avhjälptes med att fröträd lämnades kvar på hygget och senare började man med skogsplanteringar.

Ekonomin i skogsbruket fick en stabilare grund på 1900-talet när större sågverk startades i Närpes.
Mera om sågverken i kapitlet sågindustri. Man kunde nu exportera sågat virke direkt till utlandet via hamnen i Kaskö. I Finland byggdes även upp en välmående pappersindustri. Den fick sin råvara från böndernas skogar.


Propps- och stockhantering


Skogsägarna sågade mindre träd och framför allt toppen av ett träd till propsar. Propsarna barkades och såldes till cellulosaindustrin.

På bilden här bredvid har ett ordentligt propsupplag lagrats. Barkning pågick då fotot togs. Propsarna slängdes ut i sjön och bogserades i knippen ut till större fartyg. I södra Närpes bogserades de till Hundholmen, där ett större fartyg kunde ta dem ombord.

På fotot här nedanför finns en bogserare (Leo) från denna tid.

 

I norra Närpes kördes propsarna för det mesta till Töjby hamn. Virkesbolagen hade där en större uppsamlingsplats för propshandeln. Denna  näringsgren blev ganska stor och kunde erbjuda mycket arbete åt befolkningen. På bilden här nedanför finns ett fint foto av ett arbetslag från Norrnäs. De arbetade i Töjby hamn och ställde upp för fotografering vid hemkomsten efter arbetsdagens slut.

 

 

Närpes å användes ofta för flottning av virke till sågar som var placerade vid ån.  Flottningar genomfördes vid vårflödet då vattenströmningen var större. Men in på 1900-talet kom lastbilar som var effektivare vid virkestransporten. Ån användes då endast till upplag för stockar som väntade på sågning.


Skogsdikning och skogsvägar


Sedan mitten 1930-talet har omfattande skogsdikning ägt rum. Man hann fram till på 1950-talet dika 372 km skogsdiken för hand. Sedan kom grävmaskiner i bruk och fram till våra dagar har över 1000 km skogsdiken kommit till.

I ett rationellt skogsbruk behövs bra vägar till skogsskiftena. Av gammalt kördes virket ut ur skogen vintertid med häst och släde. Vintervägar uppstod i alla byar. Ett normalt mått på en bra arbetsdag, var då huggaren högg en släde med stockar eller ved och körde hem lasten samma dag.

I ett modernt skogsbruk skall det finnas skogsvägar för utkörningen av virket. Statsbidrag har erhållits för byggande av vägar ut till alla skogsskiften. Nu är vägnätet ganska omfattande.


Moderna maskiner


I takt med att maskintillverkarna har konstruerat effektiva maskiner för drivning av virket, så har den gamla stammen av skogshuggare rationaliserats bort. Det är nu endast ett fåtal kvar.  För den rationella drivningen har en högt specialiserad maskinpark uppstått.

Här är exempel på maskiner som finns i skogarna på 2000-talet:

Fällare-läggare,
Kvistare-kapare,
Skördare,
Drivare,
Buntare,
Markberedare/sådd,
Lunnare,
Skotare,
Stubbrytare,
Planteringsmaskin

Skördare är en de mest vanliga skogsmaskinerna.

Och efter skördaren kommer en skotare och kör ut virket.


Ej utförd nyskiftning


I Övermark har man inte genomfört en nyskiftning.

Troligtvis var nyskiftningen för åkermarken med flyttning av hemman så omfattande att man inte orkade med skogen. Följden av detta är ett skogsägande med kilometerlånga och smala skiften.

 

 

Sidebar