Socialvård

Från fattig- och dårvård till modern socialvård


Av gammalt sköttes fattigvården i Närpes som i det övriga svenska riket. Kyrkan hade ansvaret för de fattigas vällevnad. De vårdbehövande kunde kallas fattighjon, dårar, inhyseshjon, inhysingar och tiggare till det moderna tiders klienter. Ansvaret för vården flyttades från kyrkan till socknarna under kung Gustav Vasas tid på 1500-talet. Han konfiskerade kyrkans egendomar och lade dessutom beslag på större delen av påvens kyrkotionde. Denna kyrkliga skatt kvarstod i mindre skala för de svenska protestantiska kyrkornas behov. Normalt avdelades en fjärdedel av denna skatt för de fattigas behov. Från 1500-talet till 1900-talet låg det således på kyrkan/socknen att vårda om sina hjälpbehövande


 

Innehåll

Fattig- och dårvård
Tiggare
Rotehjon, inhyseshjon och inhysingar
Fattiggård
Barnhem
Administration och annan verksamhet
Socialvård

 

Fattig- och dårvård


 

Under den katolska tiden på medeltiden låg omsorgen om fattig- och dårvård på kyrkan.
Vården finansierades med hjälp av en fjärdedel av kyrkotiondet, samt av gåvomedel. Medel strömmade till,
eftersom kyrkan sade: ”Läggen eder allmosa i den fattigas kärl, så beder den för eder hos Gud”.
De fattiga kunde sedan få allmosor av kyrkan. Vården för de fattiga och sjuka började man från 1300-talet sköta
i sk. hospital och helgeandshus. De byggdes vid kloster och kyrkor, dock inte i Närpes.

Efter reformationen, då kung Gustav Vasa beslagtog kyrkornas egendomar, kunde kyrkan inte sköta denna uppgift på samma sätt. De protestantiska kyrkorna fick dock behålla större delen av kyrkotiondet. En del av denna skatt avsattes för vård av de fattiga och sjuka. Dessutom fortsatte man med traditionen att använda donationer, gåvor och kollekt till fattigvården. De fattiga fick allmosor vid akut behov.

Speciellt i Österbotten tillverkades fattiggubbar som stod vid kyrkorna för mottagande av en skärv för de fattiga. Man tror att träskulpturerna har gjorts med inspiration från fartygens galjonsfigurer. Österbotten var ju båtbyggarland.

 

 

Tiggare


På 1600-talet försökte kungen få städerna och socknarna att inrätta sk. fattigstugor. Eftersom de kostade pengar så blev detta påbud inte efterföljt. Socknarnas förmåga att ta hand om sina fattiga var nog på en ganska låg nivå. Följden blev att de fattiga var tvungna att ty sig till tiggeri. Tiggarna var inte omtyckta. På denna tid förbjöd man också tiggare att vandra land och riket runt. Eftersom tiggare fanns trots att tiggeri var förbjudet, beslöt man att ge tiggarna sk. tiggarpass. Då kunde de vandra runt i det egna stiftet. Kyrkan kunde i mån av möjlighet även dela ut allmosor till de fattiga

Rotehjon, inhyseshjon och inhysingar


 

Det som verkar ha fungerat redan på 1700-talet var rotesystemet. Ett flertal gårdar gick samman och bildade en rota, som tog hand om en fattig. I moderförsamlingen fick man 12 rotor, i Korsnäs 4 rotor och i Pörtom 2 rotor. Vanligtvis var det ett rotehjon som cirkulerade enligt en strängt uppgjord lista mellan rotens gårdar. Gården måste ge den fattige mat och husrum. Ibland kunde antalet rotehjon vara 1-3 hjon per rota. Dog ett rotehjon, måste rotan genast ta hand om en ny ”fattig ussling”. De fattiga kunde söka en plats i en rota. De kunde ha en rotering mellan gårdarna på ett dygn per gård. Livet för de fattiga var hårt. De var allmänt föraktade och fick motstå allehanda tillmälen. De kallades rotehjon, inhyseshjon, inhysingar, fattiga usslingar och lättingar. Vanligtvis fick de sova på golvet och äta efter alla andra.
Ibland såldes fattiga personer och värnlösa barn på auktion. Den värnlöse kunde bjudas ut åt hugade minstfodrande spekulanter. Den som för den minsta summan lovade ta hand om den fattiga, fick omvårdnaden av denne. Ibland ledde detta system till missbruk. Det sågs som en möjlighet att förtjäna pengar. Socknens bidrag togs om hand och den fattige missköttes.
En annons 1886 från Sverige får illustrera detta.

I Närpes uppgick antalet rotehjon år 1855 till 129 personer. Antalet växte och år 1880 var de 260. Kraven på ett förnyande av det gamla rotesystemet växte. Men närpesborna ansåg i allmänhet att rotesystemet var ett billigt försörjningssätt.

Fattigvård

På initiativ av pastor K. I. Nordlund i slutet av 1800-talet började man diskutera inrättandet av en fattiggård. Det räckte fram till 1904 innan man hade byggt en fattiggård i Bäckby. Till föreståndarinna valdes fröken Elsa Ingman.

I samband med fattiggården i Bäckby inrättades även ett dårhus för sinnessjuka. Tidigare hade de ingått i det gamla systemet med rothjonen.

Enligt en gammal skröna skulle en av de intagna ha tröttnat på ”vården”. Han tog sitt pick och pack och gick med kommentaren:
”Nää, nu fuor ni ta fattijonen kvann ni vill”. Fattiggården brann ned 1943.

 

 

Barnhem

På 1920-talet fördes på tal att inrätta ett barnhem. Augusta Mangs donerade 20.000 mark för ändamålet. En förening bildades för skötseln. År 1944 hade man kommit så långt att en fastighet köptes i södra Finby. Det var den gamla kantorsbostaden. Under 1940- till 1950-talen verkade ett barnhem i fastigheten. Där fanns barn som inte kunde skötas av föräldrarna. De gick i Gottböle folkskola.

I modern tid har det blivit ett daghem med olika ägare. Nu kallas det Trollebo daghem och sköts av Närpes stad.

 

Administration och annan verksamhet

Under reformationens tid hade det administrativa ansvaret för fattigvården funnits hos kyrkan och socknarna. Kyrkostämman beslöt från början om ärenden i ämnet. I sakta mak hade det administrativa ansvaret överflyttats till socknen/kommunen.  I kommunerna var det kommunalnämnden som bar ansvaret. År 1893 tillsattes en fattigvårdsstyrelse, som fick ta över detta ärende av kommunalnämnden. De förtroendevalda i båda nämnderna måste även sköta de praktiska åtgärderna ända långt in på 1900-talet.

Först år 1948 anställdes den första personen, då kommunen anställde en vårdsekreterare. 

Fattigvårdsstyrelsen blev föregångare till dagens socialnämnd.

En speciell funktion fanns bredvid kyrkan. I det sk. pannmagasinet förvarades den säd som uppbars för de fattigas räkning. Vanligtvis var det 1-2 liter råg och lika mycket korn, som varje bonde måste betala. En liten mängd ved skulle likaså uppbäras. Sitt namn, pannmagasinet, fick huset eftersom även socknens lagliga brännvinspannor förvarades i huset. De fanns i ett rum försett med länsmannens sigill. De togs fram vid den tid då det var lagligt att bränna brännvin. En gård kunde också låna en brännvinspanna inför ett bröllop i gården. En brännvinspanna kan i dag beses i lantbruksmuseet.

Socialvård

På 1950-talet stiftades många nya lagar som reglerade socialvården. Fler och fler personer anställdes då uppgifternas antal växte. Man övergick nu från vård till olika serviceformer. Man talade nu om barnomsorg som innehöll barndagvård i familjer och daghem. Man talade om åldringsomsorg. Den sköttes på olika nivåer av service. I Närpes fanns ålderdomshem, servicehem, pensionärshem och vanliga hyreshus. Ett kapitel för sig var omsorg om utvecklingsstörda, som sköttes av en samkommun, som hette Kårkulla.

Ännu på 1950-talet behövdes inga kommunala daghemsplatser för barn. Men i takt med att flera industrier etablerade sig i Närpes växte behovet. Först tillkom verksamheten med dagmammor, senare byggdes daghem. År 1985 fanns följande daghem:

Daghem Antal barn Typ av platser
Näsby 32 heldagsplatser
Karusellen 20 heldagsplatser
Finby 50 halvdagsplatser
Yttermark 25 halvdagsplatser
Övermark 25 halvdagsplatser
Pörtom 25 halvdagsplatser
Rangsby 25 halvdagsplatser
Dagmammor (70 st) 210 heldagsplatser

 

På 1990-talet tillkom ett daghem i den s.k. Packalenska gården i Näsby. Dagmammorna talade finska med barnen, vilket gjorde att de svenska närpesbornas barn fick sig tillgodo en ordentlig språkdusch. Daghemmet kallades Päivis och blev mycket populärt.

 

Man bytte i slutskedet namn på den gamla fattiggården i Bäckby till kommunalgård. På 1950-talet tillkom en ny kommunalgård i stället för den nedbrunna Bäckbyfastigheten. Den byggdes bredvid det nya sjukhuset i Claresund. Det nya kommunalhemmet började kallas Frida. Nu var det inte fattiga som flyttade in, utan äldre personer som inte klarade sig ensamma hemma. Det blev ett ålderdomshem. I Övermark fanns Granfors kommunalhem. Då verksamheten lades ned, flyttade åldringarna till Korsnäs. Behovet på platser inom åldringsvården växte hela tiden och ett nytt ålderdomshem byggdes i Övermark. Då tillkom Alvina. Många kritiker fanns dock, de tyckte att anstaltsvården var dyr och de ville att åldringarna skulle bo hemma. Därför byggdes upp ett system med hemvårdare och hemhjälpare. De kunde hjälpa både åldringar och barnfamiljer i deras hemmiljö.

I kommunen fanns 1985 följande pensionärsbostäder

Ålderdomshem Antal pensionärer                = dygnet runt service
    Frida 42
    Alvina 20
Servicehem = husrum, mat 3 ggr dag
    Efraim 60
Pensionärshem = husrum, mat 1 gång/dag
    Bostället 44
    Solgärdet 24
    Prästhagen 24
Hyreshus Ingen service
    Klara 20

 

I dagens Närpes ser situationen helt annorlunda ut. Antalet serviceformer har ökat, men de flesta av 80-talets pensionärshem finns kvar. Nytt är den nya samkommunen som i dagligt tal kallas K5 och har det officiella namnet Kust-Österbottens samkommun för social- och primärhälsovård. Den bildades år 2008. Sitt namn till trots har det väldigt få uppgifter från det sociala området. Det är egentligen bara de psykosociala uppgifterna som flyttades över till K5. I K5 ingår kommunerna Kaskö, Korsnäs, Kristinestad, Malax och Närpes. Arbetet med uppbyggandet av K5 har avstannat i väntan på reformen av landsbygdsförvaltningen.

Hem för åldringar i Närpes år 2019:

Äldreomsorg
Alvina Intensifierat serviceboende Övermark
Pörtehemmet Intensifierat serviceboende Pörtom
Villa Rosa Effektiverat serviceboende Närpes
Solbacken Demenshem Närpes
Pörtom seniorboende Serviceboende Pörtom
Bostället Servicehem Närpes
Efraim Servicehem Närpes
Frida Åldringshem Närpes
Solgärdet Seniorboende Närpes

 

Att ge en heltäckande bild av alla stödformer blir ganska svårt. Stödformerna finns oftast inskrivna i arbetsbeskrivningarna för tjänsteinnehavarna i staden. Därför hänvisas läsarna till hemsidan som Närpes stad upprätthåller.

Daghem i Närpes år 2019:

Daghem Antal barn
Finby 25
Skogsdungens  (Kalax) 92
Töjby 22
Näsby 33
Pjelax 22
Trollebo 66
Pörtom 26
Yttermark 40
Övermark 22
Westside gruppfamiljedaghem 12
Yttermark

gruppfamiljedaghem

12

 

 

Sidebar