Spritsmuggling


Spritsmuggling


En av de första lagarna som det självständiga Finland stiftade var ett förbud mot tillverkning och försäljning av spritdrycker. Denna lag var i kraft mellan åren 1919 – 1932. Syftet med lagen var att radera ut spritmissbruket i Finland. Lagen har gått till historien som den mest misslyckade lagen i landet.

Människorna ansåg att lagstiftarna hade gått för långt i sitt förmyndarförsök och aldrig har människorna brutit mot en lag så mycket som mot förbudslagen. Troligtvis drack folk mera än någonsin förr under förbudstiden.

Det räckte inte länge innan folk i kustbyarna upptäckte ett nytt och lukrativt näringsfång. Deras båtfärder till fiskevatten eller till Sverige utsträcktes till Estland eller Tyskland för att köpa 96-procentig sprit i plåtburkar. Den första resan i Nämpnäs gjordes av fartyget Svanen, som en sommarmorgon klarerade ut från Sverige med ett tomt lastrum. I stället för att ta raka vägen till Nämpnäs, gjorde fartyget en runda ner till Tyskland för att köpa 9000 liter sprit. I Nämpnäs lossades lasten i viken vid Öskata fiskehamn, varvid färden fortsatte till Kaskö för att visa upp sin tomma last.

Snart blev resor, vilket skedde med litet större fartyg, till Estland och Tyskland populära. Affärsmän i Tyskland och Estland blev intresserade av denna trafik och till sist var tyska och estniska fartyg ankrade på internationellt vatten utanför den finländska kusten. Från dessa spritfartyg hämtades spritlaster av fiske- och skötbåtar, ofta nattetid eller vid dåligt väder. Snabbgående motorbåtar användes också, man kunde köra ifrån sjöbevakarna med en tillräckligt snabb båt. Detta var dock en farlig hantering. Under de första smuggelåren drunknade fyra Nämpnäsbor, det var egentligen ett under att inte fler smugglare omkom i hanteringen.

Det var speciellt byarna Nämpnäs och Blaxnäs som var kända smugglarbyar, men smugglare fanns litet överallt, bl.a. i Norrnäs och på Härtsbacken i Böle.

 

Den här smugglarverksamheten påverkade nästan alla i strandbyarna. De som deltog eller berördes av denna hantering kunde uppdelas i olika grupper:

  • De som skötte den egentliga smugglarverksamheten från Estland eller Tyskland.
  • De som smugglade sprit från fartyg som var ankrade på internationellt vatten.
  • De som fungerade som mellanhänder och smugglade spriten till partiförsäljare inne i landet. De kunde gömma spritlasten i fiskpartier eller köra bort spriten med bil. De kallades för trokare.
  • De som sålde sprit i den egna byn – ofta i lönnkrogar
  • De som lurpassade på de andra smugglarna och stal deras sprit från gömmor.
  • Slutligen fanns angivare, som tjallade för myndigheterna och kunde få ersättning från myndigheterna.

Hela denna verksamhet ledde till missämja i byarna. Visserligen kunde smugglarna förtjäna en hel del pengar, men nackdelarna var stora. De som blev fast fick oftast ett års fängelse för sitt ”företagande”. Ibland kunde smugglarna bli så förtjusta i sina drycker att de gick i personlig konkurs och fick gå från sitt hemman.


Myndigheterna försökte stoppa denna smugglingstrafik. Tyvärr hade de ofta för långsamma båtar för att kunna ta fast smugglarnas snabbgående båtar. Smugglarna hade ofta en fördel då de bättre kände till de grunda farlederna i skärgården. Den främsta smuggeljagaren i Närpes var sjöbevakaren Gunnar Skomars från Norrnäs.

För att stoppa förbudslagen ordnades en folkomröstning i Finland. I Närpes var man så trötta på hela verksamheten, så t.o.m. i Nämpnäs röstade man mot förbudslagen. Lagen upphävdes 1932.

Sidebar